Kvarnar av Savonranta

I Savonranta maldes spannmål i början av 1800-talet med hjälp av handstenar. Arbetet var hårt och tidskrävande och utfördes huvudsakligen av kvinnor. När fabrikerna började byggas befriades kvinnorna från detta tunga arbete.

Kvarnar av Savonranta

Vuokalans kvarn

På 1860-talet fanns det två kvarnar i Savonranta: Vuokala kvarn och Säimene kvarn. Båda kvarnarna drevs av vatten. Savonranta hade mycket dåliga kommunikationer. Det kunde ta årtionden att bygga vägar, till exempel tog det 17 år att bygga vägen mellan Kerimäki och Savonranta. Dålig tillgänglighet innebar att antalet fabriker växte snabbt. Under de bästa tiderna hade Savonranta fjorton skattepliktiga kvarnar och ett inhemskt kvarnverk.
De skattebetalande fabrikerna kallades tullfabriker. Vem som helst kunde ta med sig sitt spannmål för att kunna mala där. En del av den spannmål som skulle malas togs ut som malningsavgift. Bruken betalade skatt till kronan för sin verksamhet.

Kvarnen i Vuokala

Det första bruket i Vuokala grundades redan på 1860-talet. Den ägdes av familjen Kansanen, som varit aktiv i Savonranta i årtionden. När Pekka Kansanen köpte Vuokala sågverk 1894 ingick Monninsaari herrgård och Vuokala kvarn i affären. Kvarnen byggdes om till en ångkvarn år 1898.
Vuokala-kvarnen användes för att mala spannmål som importerades från Ryssland. Bruket var en kommersiell verksamhet. Mjölet såldes till olika delar av Savo som ett komplement till den lokala marknaden. Under 1900-talets första decennium inrättades en el station vid bruket. Kolningsanläggningen försörjde husen i Vuokala.

Vuokalans kvarn

År 1941 byggdes en vetefräsningsavdelning till Vuokala kvarn. Vetekornet färdades längs kvarnens elevatorrör i fyra kilometer innan det gjordes till vetemjöl. Under högsäsongen arbetade fyra kvarnar dag och natt för att mala cirka 20 000 kilo råg och vete i veckan, som transporterades med Vuokala kvarns och elverks egna fordon. Spannmål som kunderna själva tog med sig maldes också. Kunderna kom med spannmål från så långt bort som Liper och Räükkylä.
Den nuvarande kvarnen och kraftstationen byggdes 1937. Vuokala kvarn och elverket U.P. Kansanen, som registrerats av Ukko-Pekka Kansanen, upphörde med sin verksamhet 1995. År 2001 övergick bruket till kommunen och renoveringen av både bruket och kraftverket inleddes. Kraftverkstekniken förnyades och automatiserades, och än idag drivs Savonranta med el från det egna kraftverket. I dag är kvarnen en intressant historisk plats i byn, vid vattnet, och det går fortfarande att mala spannmål.
Kvarnen är nu värd för många aktiviteter: en utställning om kvarn- och elproduktion, en grundläggande utställning om Savonrantas historia, konstutställningar av amatörkonstnärer, hantverksutställningar av hantverkare från Savonranta och en hantverksbutik samt en guidepunkt för Kolovesi nationalpark.

Säimene kvarn

Säimenenkvarnen byggdes på Säimenenälvens strand i byn Lapinlahti någon gång på 1880-talet. Den ägdes av Juhana O. Käyhkö. Kvarnen hade också ett skifferverk, som användes för att tillverka skiffer för hela byns takbehov. Kvarnen renoverades 1920, då vattenhjulet ersattes med en modern turbin. En generator installerades för att producera elektricitet.

Säimene kvarn

Kvarnens ägare Juho Heikki Käyhkö sägs ha dött av diabetes 1931, och kvarnen såldes till Savonranta kommun 1938. Omedelbart därefter genomgick bruket en fullständig renovering för att få sin nuvarande form. Bruket lades ner 1960. År 1978 hyrde Savonranta-Seura-organisationen kvarnen och dess mark av kommunen som användes som ett museum. Kvarnen restaurerades genom frivilligt arbete och invigningen firades 1994. I dag används flera byggnader som museum på området, t.ex. Airaantupa, ett sommarhus och en mjölkkostall. Mjölnarens stuga mittemot kvarnen är nu bebodd av människor som gärna berättar om kvarnens och tidigare generationers historia för nuvarande och framtida generationer.
Bland kvarnens dokument finns en bok från 1928, där ägaren Juho Heikki Käyhkö anställde smeden Eino Gustafsson som mjölnare vid Säimene kvarn. Samma bok användes för att underteckna ett anställningsavtal och ett hyresavtal. I utbyte mot sin lön fick mjölnaren Eino Gustafsson en fjärdedel av brukets tull, ibland var tullen i form av tullpengar medan andra gånger var det ett levebröd istället. Enligt avtalet fick mjölnaren mala sitt eget mjöl utan att betala tull. Enligt hyresavtalet för bostadsbyggnaden skulle mjölnaren betala 400 mark per år och hålla byggnaderna i gott skick, hålla kvarnens fasad ren och delta i lerkriget.

text: Raija Heikkilä