Djävulen i Paasvesi-sjön

Mysteriet med Paasvesidjävulen

Djävulen i Paasvesi drog gränsen mellan Savolax och Karelen

Det finns nästan lika många berättelser om Paasvesidjävulen som det finns människor som säger sig ha sett den. I generationer har detta gåtfulla fenomen fascinerat invånarna i Savonranta. Oftast beskrivs djävulen som ett lysande klot som svävar över sjön Paasvesi. Ibland har det synts på avstånd, andra gånger har det närmat sig båtar nära stranden, nästan som av nyfikenhet.

Sulo Strömberg, amatörarkeolog och lokalhistoriker från Kerimäki, samlade berättelser och ögonvittnesskildringar om fenomenet som kallas Paasvesidjävulen. De tidigaste observationerna kan gå tillbaka till 1700-talet, då djävulen enligt en lokal sägen markerade gränsen mellan Savolax och Karelen. Strömberg hörde berättelsen av en invånare i Savonranta som numera är avliden.

Innehållsförteckning – gå direkt till:

Det är inte bara landskapets hisnande skönhet som gör sjön Paasvesi anmärkningsvärd. Dess nästan helt runda form och ovanliga djup ger ledtrådar om dess ursprung. Berggrunden runt sjön uppvisar också ovanliga magnetiska variationer.

Paasvesi är en av Finlands sjöar som bildats genom ett meteoritnedslag. För omkring 1,9 miljarder år sedan korsade ett lysande eldklot himlen och slog ned på jorden. Spår av nedslaget syns än i dag.

Spår efter den uråldriga kollisionen finns också vid Paholaikivi på sjöns västra strand. Där uppvisar klipporna karakteristiska strukturer som kallas slagkäglor, vilka bildades när en enorm tryckvåg förändrade stenens struktur.

Se den förklarande videon här

Djävulen räddade Kaino Kekkeli

På 1700-talet bodde en man i Savonranta som karelarna nog skulle ha kallat en riktig ”förbannad savolaxare”. Kanske hade hans föräldrar en egendomlig humor, för de hade gett honom det ovanliga namnet Kaino Ensi Yritys Kekkeli.

Fisket var Kainos huvudsakliga försörjning. Redan då betraktade karelarna de grunda, fiskrika vikarna bortom Paasniemi som sina egna fiskevatten. Men Kaino, som hade fått öknamnet Kalarosmo (fisktjuven), gav sig regelbundet ut på dessa vatten där det fanns gott om fisk av alla slag.

En julikväll rodde Kaino åter över Paasvesi mot sina välbekanta fiskeplatser. Den här gången väntade dock karelarna på honom, fast beslutna att lära den besvärlige fiskaren en läxa han sent skulle glömma.

Utmattad efter den långa färden kunde Kaino inte ro ifrån sina utvilade förföljare. När de kom närmare ropade han förtvivlat att till och med djävulen gärna fick hjälpa honom, eftersom ingen annan hjälp verkade vara på väg.

Just då visade sig ett strålande ljusklot över Paasvesis öppna vatten. Det rusade fram med oerhörd hastighet, passerade Kainos båt och fortsatte rakt mot karelarna.

Det gåtfulla ljuset, som Kaino snabbt hade döpt till Paasvesidjävulen, skrämde förföljarna och jagade dem hela vägen tillbaka till deras egna stränder.

Sedan återvände det till Kaino och svävade framför båten, som om det befallde honom att följa efter.

Den gamle fiskaren satte sig på roddbänken och följde djävulen över Paasvesi. Han var redan fullständigt utmattad när djävulen äntligen lät honom stanna på Rajasaari för att äta och vila.

Därifrån fortsatte färden med ett andra uppehåll på Myhkyränsaari. Ljusklotet tillät ett tredje stopp på den stora ön Olkisaari. På Karkonsaari fick Kaino vila lite längre, men inte alltför länge.

Den otålige djävulen drev honom vidare till Hietasaari, där den trötte fiskaren började klaga över att han helt enkelt inte orkade ro längre.

Ändå måste Kaino fortsätta ända till Paskoluoto, där djävulen fortfarande tycktes vilja fortsätta resan.

Men nu hade Kaino fått nog.

”Härifrån, djävul, får du fortsätta på egen hand! Jag följer inte med längre. Jag ska tillbaka till min fru och mina barn, och du gör bäst i att gå hem du också!”

Ljusklotet lyssnade till den gamle mannens långa morgonpredikan och tycktes nicka instämmande. Sedan sköt det utan förvarning tillbaka mot Paasvesis öppna vatten i en sådan otrolig hastighet att Kaino knappt kunde följa det med blicken.

Tillbaka i byarna berättade Kaino Kekkeli för alla om sitt märkliga äventyr, och historien spreds snart långt utanför Savonranta.

Enligt den lokala sägnen beslutade man år 1769, när gränsen mellan Savolax och Karelen drogs över sjön, att gränsen skulle följa just den väg som Paasvesidjävulen hade visat Kaino året innan.

Den gränsen finns enligt berättelsen fortfarande kvar och gäller än i dag.

Sjunket fartyg eller ufo?

De gåtfulla ljusen över Paasvesi har undersökts vid flera tillfällen, men ingen har ännu funnit någon tydlig förklaring. Många säger sig ha sett dessa ovanliga ljus, vilket gör det svårt att avfärda alla berättelser som rena fantasier.

Under årens lopp har Paasvesidjävulen visat sig i många olika former. Vittnen har beskrivit ett glödande klot, en låga, ett högt vitt ljus som liknade en höhässja full med hö och till och med en stor brasa.

När berättelserna samlades in låg de senaste offentligt rapporterade observationerna bara några år tillbaka i tiden. De bästa möjligheterna att se det mystiska ljuset sades finnas under höstens allt mörkare kvällar.

Förr beskrevs ljuset oftast som klart vitt, men senare vittnen har även berättat om ett rödaktigt sken. Den numera avlidne Jouko Strömberg från Kerimäki mindes att han såg fenomenet på 1960-talet. För honom liknade det strålkastaren på en moped som körde över ett tunt lager nybildad is.

Enligt en gammal lokal sägen stiger djävulen upp från ett ryskt krigsfartyg som sjunkit till botten av Paasvesi. Berättelsen hävdar att ett sådant fartyg verkligen gick under där.

Det finns också berättelser om en spöklik stor lustjakt som färdas över sjön full med festande människor. När en levande människa kommer för nära sägs det mystiska fartyget försvinna.

En annan teori är ännu märkligare: vissa tror att ett ufo störtade i Paasvesi och fortfarande ligger dolt under vattenytan. Enligt den tanken lämnar ljusklotet ibland det sjunkna moderskeppet för att utforska omgivningen.

”Jag har till och med en liten trämodell av det rymdskeppet”, påpekade Sulo Strömberg med ett leende.

The-devil-of-Paasveden-Lake

Ett fenomen varje höst

Sylvi Karvinen från Savonranta mindes att hon hade sett det mystiska ljuset som kallas Paasvesidjävulen tre gånger under sitt liv.

”Första gången var någon gång på 1950-talet. Jag fiskade med min man och vår tolvåriga dotter på ett litet klippskär när det plötsligt visade sig över sjön och brann som en enorm midsommarbrasa. På ett ögonblick flyttade det sig till en annan plats och försvann.”

Vid det andra tillfället var Sylvi ute på sjön med sin numera avlidne man och fiskade med fackelljus på natten. När en låga som liknade en gammaldags fiskefackla dök upp och började närma sig dem, anmärkte hennes man att grannen nog också hade gett sig ut för att fiska.

”Han sade något ganska högt, och just då försvann ljuset. Det visade sig inte igen den natten.”

Hennes tredje möte inträffade mitt på ljusa dagen. Den här gången hade det mystiska ljuset formen av en låga och rörde sig över Paasvesi med förbluffande hastighet.

”Förr visade det sig varje höst”, mindes en annan invånare i Savonranta, Tero Turtiainen. ”Ibland såg det ut som en brinnande höhässja, ibland som ett glödande klot. Vi kunde se det genom fönstret hemma. Vi tänkte aldrig på att vara rädda eller ens särskilt förvånade.”

Turtiainen mindes också en berättelse om sin farbror, som en gång lyckades ro till omkring 50 meters avstånd från det mystiska ljuset. Den gången liknade det en bunt hö.

”Min farbror tänkte skjuta mot det, men de andra i båten hindrade honom.”

Intressant nog har Teros fru Leena aldrig själv sett fenomenet, trots att paret har varit gifta i årtionden och bott vid sjöstranden under hela den tiden.

Djävulen håller sig till Paasvesi

Området kring broarna i Savonranta verkar vara en favoritplats för det mystiska ljuset. En vinter fick några pojkar syn på det under en bro medan marken var snötäckt. De började kasta snöbollar på djävulen.

”Det gjorde den arg, och den rusade i väg mot Paasvesi med enorm hastighet”, återgav Tero Turtiainen pojkarnas berättelse.

Enligt lokala historier har djävulen alltid betraktat Savonranta, och särskilt Paasvesi, som sitt hem. Den visar sig aldrig på Pyyvesisidan eller på andra orter.

Kalevi Kinnunen, kapten på M/S Leva, föddes i Savonranta men bodde senare i Nyslott. Han har sett samma mystiska ljus vid flera tillfällen.

”En vinterkväll, när det redan var ganska mörkt, var jag på väg hem med en fiskekamrat. Han sade att någon kom emot oss med en lampa. Men sedan försvann ljuset bara, och det fanns ingen annan ute på isen.”

Vid ett annat tillfälle visade sig fenomenet när Kinnunen som ung man tältade med vänner. De unga kvinnorna i sällskapet frågade gång på gång vad det märkliga skenet i fjärran kunde vara.

”Jag tänkte att det var bäst att inte berätta, annars skulle tälten kanske rivas i all hast! Så jag väntade till nästa morgon med att förklara. Det var nog klokast.”

Kinnunen har också sett det mystiska ljuset under nattligt fiske med fackelljus.

Han är övertygad om att fenomenet inte bara kan vara en spegling, eftersom ljuset alltid tycks röra sig bort när människor närmar sig.

Vad det egentligen är kan Kinnunen inte säga med säkerhet – och han vill inte heller spekulera.

På kryssning i jakt på djävulen

Under flera höstar tog Kalevi Kinnunen med passagerare på särskilda båtturer som kallades På jakt efter Paasvesidjävulen.

Under den första turen berättade omkring sex passagerare som stod på däck att de hade sett det mystiska ljuset. Deras upplevelser skildrades också i det finländska tv-programmet Kamera kiertää, som då spelades in ombord på fartyget.

Under den andra och tredje turen rapporterades inga observationer. Berodde det år 2006 på stormigt väder, eller väntade djävulen på sjöbottnen på en särskild gåva?

Under kryssningen presenterades Sulo Strömbergs bok Kerimäen ja Savonrannan kyliä kiertämässä – tarinoita Paasveen piruista ja pohuista officiellt.

Ett exemplar förseglades i en flaska, som fästes vid en stor, tung säck och sänktes ned i Paasvesi till 61 meters djup. Strömberg sade att han trodde att djävulen skulle läsa boken och lämna tillbaka den.

Ibland är verkligheten märkligare än dikten.

Drygt en vecka senare dök boken oväntat upp igen.

Tioårige Ville Dyster, som bodde i Valkeisniemi vid Paasvesis strand, och nioårige Aleksi Karvinen från Nyslott, som tillbringade helgen hos sina morföräldrar eller farföräldrar i Valkeisniemi, hittade flaskan på stranden.

Pojkarna berättade om sitt märkliga fynd för Sari Silventoinen, kultursekreterare i Savonranta.

Flaskan var hel, liksom boken, även om den hade fått några mindre skador. Säcken satt fortfarande ordentligt fast vid flaskan, men den var tom.

Till och med de mest skeptiska började undra om djävulen verkligen hade läst boken och lämnat tillbaka den, precis som Sulo Strömberg hade hoppats i meddelandet han lagt i flaskan.

Finsk originaltext: Kati Myllys